Profenten Mohammad(S) hade precis avslutat Asr bönen och satt i moskén med sina följeslagare. Plötsligt kom det en man in i moskén, han vände sig till samlingen och sade: ”Jag är hungrig, finns det någon som kan hjälpa mig? Och jag har inga kläder, finns det någon som kan ordna fram kläder till mig?

Jag är en vandrare som har gått vilse och är långt hemifrån. Finns det någon som kan bistå mig?” Ingen i samlingen yttrade sig.

Profeten Mohammad(S) bröt tystnaden och sade till den vilsne mannen: ”Just nu har jag ingenting med mig som kan hjälpa dig, men jag skickar dig till ett hus där de kan bistå dig med det du behöver. Folket i det huset älskar Allah(SWT) och Hans Profet, och Allah(SWT) och Hans Profet älskar de boende i det huset.

Det är Profetens(S) hushåll, Ahl al-Bait, där min dotter och hennes familj bor.”Profeten(S) vinkade till sig Bilal och sade till honom att gå med främlingen till Fatimah Zahras(A) hus som låg alldeles intill moskén.

Bilal(RA) gick med främlingen till huset. Mannen steg fram till dörren och sade: ”Jag hälsar er Ahlul al-Bait. Jag hälsar de boende i huset där Gabriel stiger ner och där änglar kommer och går. Jag är hungrig, snälla ge mig mat. Och jag har heller inga kläder, snälla ge mig kläder som jag kan sätta på mig. Jag är helt utfattig och jag har gått vilse hemifrån. Snälla hjälp mig så att jag kan komma hem”.

 Fatimah Zahra(A) hörde mannens bedjande röst utanför och började titta runt i huset efter saker som hon kunde ge mannen. Det enda som hon hittade i huset var ett stycke getskinn som hennes söner Hassan(S) och Hossein(S) brukade sova på.

Hon tog skinnet och räckte fram det bakom dörren till främlingen och sade: ”Varsågod, ta detta skinn och se till dina behov” Främlingen tittade på skinnet och svarade: ”Vad kan jag göra med detta skinn? Det kommer inte att räcka till någonting.”

Fatimah Zahra(A) tänkte på det han sa och insåg att hon hade ett halsband på sig, ett halsband som hon hade fått av Hamzas dotter i bröllopsgåva. Fatimah Zahra(A) tog av sig halsbandet och gav det till främlingen.

Främlingen återvände till moskén och visade Profeten(S) det han hade fått av Fatimah Zahra(A). Profeten(S) tittade på halsbandet och hans ögon fylldes med tårar. Profeten Mohammad(S) vände sig till främlingen och sade: ”Fatimah Zahra har hjälpt dig, nu måste du be för henne.” Främlingen höjde upp sina händer i bön mot himlen och sade: ”Ya Allah, ge Fatimah Zahra allt av det som inga ögon ännu har skådat och inga öron ännu inte åhört.”

 Ammar bin Yasir var en av dem som var bland Profetens(S) följeslagare. Han vände sig mot främlingen och sade: ”Ska du sälja halsbandet?” Främlingen svarade ja, och Ammar bin Yasir köpte halsbandet för 300 dirhams.

Det var tillräckligt med pengar för att främlingen skulle köpa mat, kläder och en häst; och snart var han på väg hem. Ammar Yasir kom hem, han lindade in halsbandet i en duk och strök på lite parfym. Han hade en slavpojke vid namn Sahm. Han gav pojken duken med halsbandet inuti och bad honom föra det till Profeten(S).

Ammar bin Yasir sa att även han (slavpojken) skulle bli överlämnad till Profeten(S) som en gåva. Profeten(S) sa till Sahm: ”Ta detta halsband till Fatimah Zahra, efter det är du en fri man” Efter att Sahm hade återlämnat halsbandet till Fatimah Zahra(A) och återvänt från hennes hus, log han.

Folk som hade följt hela scenariot frågade Sahm vad han log åt. Sahm svarade då:” Vilket underbart halsband! Med det har en man kunnat äta sig mätt, klä sin kropp och med det har en vilsen vandrare blivit bistådd. Därefter friade det en slav från dennes bojor för att till sist komma tillbaka till dess rättmätiga ägarinna.”

 HISTORIENS MORAL: Profeten(S) lärde oss att vara tacksamma mot dem som bistår oss med sin hjälp. Bästa sättet att visa sin tacksamhet på är att be för din välgörare. Fatimah Zahra(A) behövde inte främlingens bön, men det var Profetens(S) lära och metodologi. Den läran fortsatte att följas inom Profetens(S) egna familj, där varje medlem visade upp det bästa sociala och personliga moralen.

Under år 61 AH (efter Hijra), efter tragedin i Karbala, togs de överlevande barnen och kvinnorna till fånga och fördes till staden Koofa. I staden paraderaderades de runt på gatorna i staden. Folket stod i  sina balkonger på båda sidorna om gatan och tittade ner på fångarna.

Imam Hosseins(A) syster Zaynab(A) och hans nu föräldralöse dotter Sukayna var bland fångarna som satt på en kamel. Kamelen red nära ett hus där en kvinna stod, Sukayna var törstig och frågade kvinnan om hon kunde få något att dricka. Kvinnan gick snabbt och hämtade ett glas fullt med vatten och sa: ”Du verkar vara ett föräldralöst barn; Allah infriar snabbt de föräldralösas böner. Jag har en önskan, jag skulle vilja att du bad för min önskans uppfyllelse efter att du har druckit.”

Genast hejdade Zaynab fyråringen och sade: ”Först ber du för kvinnan och därefter dricker du vattnet” Vilken människa skulle tänka på moral och uppförande under så svåra omständigheter – ingen förutom Ahl al-Bait(A). Detta var Ahl al-Baits karaktär och ideal. Det är därför som Ahl alBaits(A) anhängare högaktar och ser upp till dem för ledning och anförande i både religiösa såväl som världsliga frågor.